elrixon.forme.se

Kategori: - Tankar & Uttalanden

Nu:

Tänkte sätta mig med min smoothie gjort på banan, kiwi, lite mjölk & två sorters yoghurt och plugga lite English. Jag har faktiskt kommit igång hyfsat bra för att vara jag, försöker skämta,och småprata så mycket på engelska jag kan. Följer även Gossip Girl just nu så denna serie tittar jag på utan text för att lära mig att lyssna och förstå bättre. Tänkte även damma av mina böcker från Twilight-serien som jag fick i julklapp för ett par år sedan skrivna på engelska. Ska försöka att tänka på det så mycket som möjligt och göra vad jag kan för att komma in i språket nu. Det är faktiskt svårare än vad jag trodde, det kanske beror på att jag faktiskt inte pluggat på typ tvåtusen år, men jag gör så gott jag kan.

Words are so easy to say


Just nu är jag på den plats i livet då jag känner att jag aldrig vart så säker och stark i mig själv men samtidigt så känslomässigt fucked. Jag vet vad jag vill, jag vet vad jag vill uppnå och hur för första gången i mitt liv, men samtidigt trycker den där känslan i bröstet som jag aldrig kan förstå dag ut och dag in. Det handlar om så mycket mer än vad jag själv kan förstå. Jag är precis där jag vill vara i mitt eget liv. Jag har ett underbart jobb, jag har dem absolut finaste vännerna på jorden, jag har en dröm om att flytta till USA som snart ska gå i uppfyllelse, men jag känner mig så tom, så jävla tom. Det är någonting som ständigt saknas, någonting som jag ständigt söker efter och vill ha men aldrig finner i slutet av dagen. Hur mycket jag än får prata så vill jag prata mer, hur mycket närhet jag än får av dem som är runt mig så behöver jag komma närmare. Jag behöver mer uppmärksamhet än vad jag någonsin kan få känns det som. Jag har dem senaste 5 åren vart i ett föhållande, när ett har tagit slut så har jag flugit in i ett nytt. Dem här senaste 3 månaderna som jag har varit singel är den längsta tiden jag vart själv på 5 år. Jag saknar någonting så otroligt mycket att jag inte ens kan sätta ord på det. Att behöva sysselsätta sig med någonting annat är på simpelt för dem flesta, men jag vet inte hur man lever själv än, jag är verkligen inte där än. Min största svaghet hos mig själv är att jag behöver min axel att luta mig mot. Jag har aldrig fått den tiden att få växa i mig själv på egen hand, vilket jag idag verkligen ångrar. Jag har alltid vart intensiv och lämnat hjärnan ute när det kommer till förhållanden. Jag är glad över att jag nu verkligen har fått tiden att kunna hitta mig själv på ett helt annat sätt och lära känna mig själv inte minst. Det låter så enkelt men helvete vad svårt det är. Jag kan finna mig själv i stunder när jag knappt hör vad människor säger till mig för jag är så borta i min värld. Att komma hem till en säng som skriker tomhet, att inte ett ända pling i mobilen känns särskilt viktigt är någonting jag måste jobba på att bli till någonting normalt. Att liksom hitta det viktiga i allt annat som jag totalt skitit i innan. Till och med att sätta på en film för kvällen är så jobbigt och det bara skriker stress i min kropp. Min mening innan med en film på kvällen var att få känna närhet av någon jag älskade, att få kärlek tillbaka och känna mig trygg, jag har aldrig brytt mig om filmer utan jag har bara velat höra varje hjärtslag när jag ligger på någons bröst. Och alla låtar, alla dessa jävla låtar. Jag har ALLTID älskat musik mer än allt. Jag har kunnat ligga vaken hela nätter med hörlurarna i för att jag bara behövt lyssna på EN låt till. Jag levde mig in i varje ord och kände varje känsla som orden sa till mig. Nu? Allt är bara helt blankt, som ett stort svart rum som aldrig tar slut. Hur fan hittar man tillbaka till alla känslor och all trygghet utan att ha någon som kysser än i nacken. Allt låter sååå enkelt att jag blir galen, jag trodde aldrig att det skulle kännas så ensamt av att vara ensam, hur konstigt det än låter. Men det är här jag ska vara, jag vet det, jag känner det. It´s my time to shine på någon vänster som jag inte listat ut än, jag vet att det kommer, men snälla ge mig en snabbspolningsknapp i livet för det här är det värsta jag känt

Heal the World

Det kommer dagar då lilla jag bara måste släppa ut min illska genom att skriva innan jag spränger upp mig själv i luften, tacka alla Gudar för denna blogg i dessa lägen. Det räcker ju inte alltid med att skrika i kudden, måste få ut mina åsikter någonstans.

Jag blir så arg, så galet jävla arg när jag läser om ensamma små barn som blir utvisade ifrån vårt land. Små barn som är födda här, som har sin familj & vänner här, som går i skolan här, som BOR här och inte ens har familj till landet dit dem skickas. Seriöst, vad i helvete har dessa små barn gjort oss för att inte förtjäna att få stanna kvar? När folk begår grova brott eller liknande så kan jag tycka att utvisning inte alls är någonting att bli helt chockad över. Men Sverige i ett nötskal över dessa stackars små. Jag kan ju med säkerhet inte heller tro att någon kollar djupt in i deras små ögon och ser deras tårar eller hör deras skrik eller försöker förstå deras ilska när de tvingas lämna.

Jag tänker speciellt på en flicka, en bekant kan man väl kalla det, jag tänker på allt jag vet om henne och hennes familj. En mamma och en pappa, båda runt 30-årsåldern. Dem kom båda hit när dem var yngre, lite yngre än mig kanske. Den här flickan berättade en gång för mig om hur hennes morfar tvingades ut i krig trotts att han var sjuk, i samma veva flydde flickans mamma och pappa hit till Sverige, inte i hopp om ett bättre liv på det sättet kanske utan dem hade inte något annat val. Flickans mamma och pappa kom hit, krigade båda två för att snabbt komma in i samhället vilket dem gjorde. Jobbade för att ha ett säkert ställe att bo på, lärde sig språket och skaffade sig sin egen familj. Flickan är äldst i denna familj av 6 syskon. När hon var 4-5 år så kom även hennes morfar hit till Sverige efter att mot alla odds överlevt sjuk ute i kriget. Hon fick nu träffa sin morfar för första gången, lika så hennes småsyskon. En kort tid senare dog han p.g.a. hans sjukdom och jag minns så väl hur flickan som idag är 9 år (!!!) berättade detta för mig, hur orättvisst hon tyckte att det här var. Att han hade blivit tvingad till att göra någonting ingen människa skulle kunna föreställa sig, lämna sin familj för att ge sig ut i någonting han inte har en aning om han kan överleva eller inte, sjuk dessutom. Hon berättade hur ledsen hon var när han gick bort, att allt kändes så orättvist över hur hans sista tid i livet var, att han var ute i ingenstans istället för nära sin familj. Flickans föräldrar har dem största hjärtanen av guld. Jag kan tänka mig själv att vara sådär ung med 6 barn inte alltid kan vara en dans på rosor, men när jag ser hela deras familj så ser jag ingen annat förutom glädje och kärlek. Dem sprider så mycket kärlek runt om sig, och deras barn, wow vilka otroligt fina barn, så väluppfostrade och omtänksamma. Allt jag kan tänka på är att dem måste vara så otroligt lyckligt lottade som får komma till ett säkert land, att dem får leva med sin familj i ett land som det inte behöver tvingas fly ifrån.

Jag får så ont i hjärtat av allt sjukt som händer i världen. Det är ingenting som vi i Sverige någonsin kommer ha en aning om, visst vi ser det på TV och läser om det i tidningarna men vi har absolut ingen aning. Och att vi då har mage till att inte låta helt oskyldiga barn få stanna här hos deras familj utan att veta vad som har hänt i deras liv tidigare, eller deras familjs liv, är någonting som ingen någonsin kommer kunna förklara till mig på ett sätt så jag kommer förstå, för jag vägrar förstå. 

Darin does it again

Önskar att du och jag var samma, att vi kunde se varandra för dem vi är. Önskar att vi inte hade länder, kunde hindra det som händer omkring oss. Önskar att vi alla hade chansen att få leva i frid en tid. Sett så många själar lida, leva på en dröm om ett värdigt liv. Tänk dig världen fri från mörkret vi skapar, om vi kunde vakna och se vad vi gör. Tänk dig världen fri från alla gränser och från alla bränder, allt vi slagits för. Önskar vi kunde följa våra drömmar och riva alla murar vi har kvar. Tiden torkar inga tårar om vi alltid målar samma sak. Önskar att vi kunde sluta döma, känna oss som hemma var vi än är. Tänka som vi vet borde tänka, våga va oss själva hur vi än är. Tänk dig världen fri från mörkret vi skapar, om vi kunde vakna och se vad vi gör.

Tisdag

Jag Älskar barn, att få jobba med barn, det är min absolut största energikälla. Deras ärlighet genom allt hur läget än är eller hur omvärlden än ser ut. Gråten är äkta och skratten kommer rakt från hjärat. Visst dem trotsar, visst dem bråkar och skriker, men i slutet av dagen så minns man i stort sätt bara all kärlek man fått. Det bästa med att jobba med barn är deras ärleghet och hur dem berättar saker utan att förstå att det kanske blir lite fel ibland.

Idag satt jag i sandlådan med ett gäng härliga tjejer på 2-3 år. Plöttsligt börjar flickan mittemot mig stoppa sand i munnen så jag säget: "Nej, nej, nej! Man får absolut inte stoppa sand i munnen." Min baktanke var typ kattpiss/bajs och sånt där. Sekunden efter tittar flickan som sitter bredvid upp på mig och säger: "Nej, nej, nej! Man får inte stoppa sand i munnen, då blir man tjock som min pappa." Asså nej, jag kunde inte sluta skratta. Helt fel läge men shit, ibland spricker allt bara. Finaste små änglar som inte fattar någonting alls vissa tillfällen hahahah.

Hur som helst nu ligger jag i sängen efter att ha mött Bassi en sväng. Småglor lite på Idol samtidigt som jag kollar runt på massa bloggar. Senare blir det lite gottis till PH, sen bums i säng! Natti alla fina.

Dreams at the highest level

 Vem skulle inte vilja leva detta liv? Vem skulle inte vilja känna denna kärlek? Vem skulle inte vilja uppleva världen på detta sätt? Inte minst jag i alla fall! Att bara finna livets kärlek och uppleva allt man kan på bästa sätt, tillsammans med den man älskar som mest. Jag blir så otroligt avundsjuk på alla dessa videor! Men samtidigt så blir jag så lycklig. Detta är en enorm inspirationskälla för mig, någonting som får mig att förstå varför jag jobbar, någonting som får mig att vilja kämpa och ta mig dit jag vill.

Reality Shows - PH & Idol


Så, Idol har vart igång ett tag. Det hade jag inte riktigt väntat på eller lägtat till. Hade inte ens en aning om att det var igånng så fick kolla ikapp en del avsnitt för att hänga med. Jag tycker inte att det är många alls som sticker ut i år, men dem få som gör det är riktigt duktiga. En liten grej jag stör mig på galet mycket är att dem tog med Matilda igen och upprepade tusen gånger "hur kändes det att vara med för tidigt, synd att du var med för tidigt, du var med för tidigt, ångest". Alltså kom igen, hon är såå duktig absolut men vafan, har inte tusentals andra också vart med för tidigt? Och hon kom 6:a, är det inte bra eller vadå? Tyckte det var lite väl. Nu drar ju slutaudition igång ikväll så när den är över så har man lite mer koll på deltagarna. Har ingen favorit ännu som verkligen berört mig, det åtestår att se om någon sådan ploppar upp. Det är ju trots allt 107 som gått vidare tills nu så i alla fall en lär få mig på fall. Har ni någon favorit redan kanske, isåfall vem?

 

Paradise Hotel, vilken besvikelse. Hade längtar så jäkla länge på detta, och haft så höga förväntningar. Tyckte allt var riktigt överdrivet när det kom till sex och utseende, dem flesta var rätt torra men Jennifer och Adrian är nog mina favoriter efter gårdagens avsnitt. Vi får väl se om det blir dem resten av tiden eller om några nya kommer in eller om dem som redan är med utvecklas lite i mina ögon. Dock älskar jag Paradise hur dåligt det än blir, jag är en trogen tittare och längtar ändå till nästa avsnitt som om det vore julafton. Vilka är era favoriter där om ni har någon/några?

Är inte svag för mycket, men..


2015-08-20

Får många tankar så här på kvällen innan jag somnar och en sysselsättning jag har för att varva ner är tider. Haha, så pinsamt att säga det men för mig är de som ett mobilspel. Men när man tänker på det så är det så sjukt att det faktiskt finns en app som just den. ALLT nu för tiden är verkligen så fixerat angående folks utseenden. Det känns som att ingenting längre är så mycket värt om det inte ser bra ut, det gäller inte bara människor utan även djur, kläder osv. Jag tycker verkligen att det är sjukt attraherande med utlänska drag, det är som sagt någonting jag dras till men absolut inget krav. Jag tycker att det känns så fel att "kategorisera" sin "typ", jag tror stenhårt på att det efter allt är personligheten som spelar sin roll. Sen att man attraheras av vissa drag är ju en självklarhet men jag förstår mig inte på när folk säger att deras pojk- eller flickväner måste ha blåa ögon och brunt hår t.ex. Jag menar om alla med blåa ögon och brunt hår skulle visa sig vara största idioten, hur viktigt är det då? Nu ska jag ju inte dra alla över en kant eller tycka sämre om dem som vill träffa någon via tinder men den appen är så stenhårt insatt på att bara bry sig om ett visst utseende. Inte konstigt att så pass många mår så dåligt över sig själva eller har så pass dåligt självförtroende när omvärlden får det att verka så himla viktigt.

Men men nog om mitt överfyllda huvud, idag har jag jobbat och äntligen fått träffa min så saknade och fina vän Eve. Vi drog en sväng till Kista och kollade runt lite. Om vi pratade hål i varandras öron? Ja kanske. Det behövdes verkligen efter veckor utan att ses eller prata, kändes som ett helt liv hade passerat förbi. Pratade lite om planer inför min 20-års dag också och wow vilken käftsmäll jag fick när hon slängde ur sig att jag blir halvvägs till 40. Känns sjukt att säga att jag verkligen har åldersnoja nä jag inte ens fyllt 20. HUR sjukt är inte det, om tiden gått så här fort nu, hur fort kommer det inte gå då i framtiden? Tänkte leva life nu på riktigt och inte missa en ända möjlighet som kommer till mig, haha övertänker jag för ofta kanske.. När vi åkte hem mötte vi upp Viktor, Bassi och Oliver en stund innan det blev dags att gå hem. Imorgon står det jobb och träning på mitt schema sen får jag se vad som händer närmare kvällen. Sov gott fina ni.

Upp