elrixon.forme.se

Heal the World

Det kommer dagar då lilla jag bara måste släppa ut min illska genom att skriva innan jag spränger upp mig själv i luften, tacka alla Gudar för denna blogg i dessa lägen. Det räcker ju inte alltid med att skrika i kudden, måste få ut mina åsikter någonstans.

Jag blir så arg, så galet jävla arg när jag läser om ensamma små barn som blir utvisade ifrån vårt land. Små barn som är födda här, som har sin familj & vänner här, som går i skolan här, som BOR här och inte ens har familj till landet dit dem skickas. Seriöst, vad i helvete har dessa små barn gjort oss för att inte förtjäna att få stanna kvar? När folk begår grova brott eller liknande så kan jag tycka att utvisning inte alls är någonting att bli helt chockad över. Men Sverige i ett nötskal över dessa stackars små. Jag kan ju med säkerhet inte heller tro att någon kollar djupt in i deras små ögon och ser deras tårar eller hör deras skrik eller försöker förstå deras ilska när de tvingas lämna.

Jag tänker speciellt på en flicka, en bekant kan man väl kalla det, jag tänker på allt jag vet om henne och hennes familj. En mamma och en pappa, båda runt 30-årsåldern. Dem kom båda hit när dem var yngre, lite yngre än mig kanske. Den här flickan berättade en gång för mig om hur hennes morfar tvingades ut i krig trotts att han var sjuk, i samma veva flydde flickans mamma och pappa hit till Sverige, inte i hopp om ett bättre liv på det sättet kanske utan dem hade inte något annat val. Flickans mamma och pappa kom hit, krigade båda två för att snabbt komma in i samhället vilket dem gjorde. Jobbade för att ha ett säkert ställe att bo på, lärde sig språket och skaffade sig sin egen familj. Flickan är äldst i denna familj av 6 syskon. När hon var 4-5 år så kom även hennes morfar hit till Sverige efter att mot alla odds överlevt sjuk ute i kriget. Hon fick nu träffa sin morfar för första gången, lika så hennes småsyskon. En kort tid senare dog han p.g.a. hans sjukdom och jag minns så väl hur flickan som idag är 9 år (!!!) berättade detta för mig, hur orättvisst hon tyckte att det här var. Att han hade blivit tvingad till att göra någonting ingen människa skulle kunna föreställa sig, lämna sin familj för att ge sig ut i någonting han inte har en aning om han kan överleva eller inte, sjuk dessutom. Hon berättade hur ledsen hon var när han gick bort, att allt kändes så orättvist över hur hans sista tid i livet var, att han var ute i ingenstans istället för nära sin familj. Flickans föräldrar har dem största hjärtanen av guld. Jag kan tänka mig själv att vara sådär ung med 6 barn inte alltid kan vara en dans på rosor, men när jag ser hela deras familj så ser jag ingen annat förutom glädje och kärlek. Dem sprider så mycket kärlek runt om sig, och deras barn, wow vilka otroligt fina barn, så väluppfostrade och omtänksamma. Allt jag kan tänka på är att dem måste vara så otroligt lyckligt lottade som får komma till ett säkert land, att dem får leva med sin familj i ett land som det inte behöver tvingas fly ifrån.

Jag får så ont i hjärtat av allt sjukt som händer i världen. Det är ingenting som vi i Sverige någonsin kommer ha en aning om, visst vi ser det på TV och läser om det i tidningarna men vi har absolut ingen aning. Och att vi då har mage till att inte låta helt oskyldiga barn få stanna här hos deras familj utan att veta vad som har hänt i deras liv tidigare, eller deras familjs liv, är någonting som ingen någonsin kommer kunna förklara till mig på ett sätt så jag kommer förstå, för jag vägrar förstå. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas