elrixon.forme.se

Words are so easy to say


Just nu är jag på den plats i livet då jag känner att jag aldrig vart så säker och stark i mig själv men samtidigt så känslomässigt fucked. Jag vet vad jag vill, jag vet vad jag vill uppnå och hur för första gången i mitt liv, men samtidigt trycker den där känslan i bröstet som jag aldrig kan förstå dag ut och dag in. Det handlar om så mycket mer än vad jag själv kan förstå. Jag är precis där jag vill vara i mitt eget liv. Jag har ett underbart jobb, jag har dem absolut finaste vännerna på jorden, jag har en dröm om att flytta till USA som snart ska gå i uppfyllelse, men jag känner mig så tom, så jävla tom. Det är någonting som ständigt saknas, någonting som jag ständigt söker efter och vill ha men aldrig finner i slutet av dagen. Hur mycket jag än får prata så vill jag prata mer, hur mycket närhet jag än får av dem som är runt mig så behöver jag komma närmare. Jag behöver mer uppmärksamhet än vad jag någonsin kan få känns det som. Jag har dem senaste 5 åren vart i ett föhållande, när ett har tagit slut så har jag flugit in i ett nytt. Dem här senaste 3 månaderna som jag har varit singel är den längsta tiden jag vart själv på 5 år. Jag saknar någonting så otroligt mycket att jag inte ens kan sätta ord på det. Att behöva sysselsätta sig med någonting annat är på simpelt för dem flesta, men jag vet inte hur man lever själv än, jag är verkligen inte där än. Min största svaghet hos mig själv är att jag behöver min axel att luta mig mot. Jag har aldrig fått den tiden att få växa i mig själv på egen hand, vilket jag idag verkligen ångrar. Jag har alltid vart intensiv och lämnat hjärnan ute när det kommer till förhållanden. Jag är glad över att jag nu verkligen har fått tiden att kunna hitta mig själv på ett helt annat sätt och lära känna mig själv inte minst. Det låter så enkelt men helvete vad svårt det är. Jag kan finna mig själv i stunder när jag knappt hör vad människor säger till mig för jag är så borta i min värld. Att komma hem till en säng som skriker tomhet, att inte ett ända pling i mobilen känns särskilt viktigt är någonting jag måste jobba på att bli till någonting normalt. Att liksom hitta det viktiga i allt annat som jag totalt skitit i innan. Till och med att sätta på en film för kvällen är så jobbigt och det bara skriker stress i min kropp. Min mening innan med en film på kvällen var att få känna närhet av någon jag älskade, att få kärlek tillbaka och känna mig trygg, jag har aldrig brytt mig om filmer utan jag har bara velat höra varje hjärtslag när jag ligger på någons bröst. Och alla låtar, alla dessa jävla låtar. Jag har ALLTID älskat musik mer än allt. Jag har kunnat ligga vaken hela nätter med hörlurarna i för att jag bara behövt lyssna på EN låt till. Jag levde mig in i varje ord och kände varje känsla som orden sa till mig. Nu? Allt är bara helt blankt, som ett stort svart rum som aldrig tar slut. Hur fan hittar man tillbaka till alla känslor och all trygghet utan att ha någon som kysser än i nacken. Allt låter sååå enkelt att jag blir galen, jag trodde aldrig att det skulle kännas så ensamt av att vara ensam, hur konstigt det än låter. Men det är här jag ska vara, jag vet det, jag känner det. It´s my time to shine på någon vänster som jag inte listat ut än, jag vet att det kommer, men snälla ge mig en snabbspolningsknapp i livet för det här är det värsta jag känt

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas